Vi flög till Gatwick från Arlanda, tur och retur. Var inte så farligt dyrt för oss fyra, även om dottern numera går som ”vuxen”. Det tar inte mer än två och en halv timme att flyga. Så för oss, som gärna reser till USA, kändes det som en liten rutt bara.
Från Gatwick hade vi sedan bokat tåg – Southern Railway – via nätet hemma. Vi visste inte hur det såg ut på Gatwick när vi bokade, så vi hade lite väl stora marginaler i tid. Men, stationen ligger bokstavligen på flygplatsen, så det var mycket smidigt. Vi kunde tom ta ett tidigare tåg än planerat.
Men, nästa gång flyger vi nog till Bristol. Så slipper man den långa bilresan. Alternativt tåg hela vägen, men det tar sin lilla tid…
Tips: Tappa inte bort din pappersbiljett när den väl är utskriven på stationen. Du kan inte skriva ut en ny, utan måste betala hela beloppet igen. Och handla dryck och mat innan du kliver på tåget. Det fanns visserligen en liten vagn med varor på vissa sträckor, men inget du blir mätt på. Du behöver inte ha platsbiljett. De är som pendeltågen i Stockholm, men det är så klart skönt att ha. Det var många som åkte ut från London när vi kom sen eftermiddag.
Ett byte, och sedan var vi framme i Salisbury. Det är enkelt att hitta, byta och ta sig från en perrong till en annan.
Varför tåg en bit? Jo, även om Fripp inte räds att köra bil i England (som ju har vänstertrafik), så kändes det skönt att komma ut en bit från London innan vi tog oss an vägarna.
I Salisbury stannade vi sedan en natt för att dottern skulle träffa en kompis där. Och vilken överraskning det blev. Sådan fin liten stad. Vackra gamla byggnader och fina omgivningar. Men den stora behållningen var katedralen.
Det var den som Ken Follett hade som inspiration när han skrev ”Pillars of the earth” (Svärdet och spiran). Mäktig!
Sedan hade vi ytterligare fyra timmar i bil till Falmouth, och Cornwall. Vi hyrde bil av Enterprise, återigen. Bra priser, service och aldrig nåt krångel. Efter att jag vant mig vid trafiken, och slutat tjoa till varje gång Fredrik fick möte, tog jag mig an rollen som ”co-driver” och hjälpte honom att hitta, köra in och ur rondeller och påminna honom om att titta till höger. Efter några dagar kändes det helt naturligt.
Och även om de extremt smala vägarna utan vägren kändes lite läskiga har vi aldrig upplevt en sådan skönhet från bilen. Det är som att åka genom en sagoskog. Om och om igen.
Men, se upp för mötena och ”the locals”. De kör fort som tusan.
Sammanfattningsvis. I tid, lugnt och sansat samt vackert.