Familj

Sådärja, då har det stora vemodet rullat in. Smekmånaden är över och nu undrar jag vad i hela friden jag gjort! 

Nu är ju det här lite typiskt mig. Jag älskar att se ett mål framför mig, lägga planen och kavla upp ärmarna. Så länge jag jobbar på är allt frid och fröjd, men sen… Nu är planen ”att flytta till Skåne” slutförd och vi går in i förvaltningsläge. Vad händer då – jo, då får jag tid att se en massa problem och oroa mig för saker.

Bostadsdelen är för liten, det är lite mörkt i trädgården, det knäpper för mycket i elementen, det går inte att stapla glasen på ett vettigt sätt i övre delen på diskmaskinen, det är lite meckigt med bara en bil, vi har för lite pengar (att renovera allting) och så de där jävla mössen.

Ja, förlåt min franska – men de ger mig faktiskt ångest. Så snart det knaprar eller låter nånstans spritter mina nerver upp som hos en sån där blåsfisk. Vi har dem inte inne i huset, men på vinden (jag hörde dem häromkvällen och t.o.m. när en fälla smällde igen där uppe) och på logen. På logen! Där har vi ställt upp lite möbler och har en del grejer vi är lite osäkra på vad vi ska göra med. Där knaprar de och bajsar och har sig. Tror att de är välkomna. Fripp kallar dem ”våra små gäster”. De är små skitar som ska dö! (Ja, vi har ringt Anticimex, men de kan inte göra så mycket. Fick fällor och rådet att täta. Hur tätar man 500 kvm gård!?). Berra (vår katt) flyttar ner snart. Får hoppas han inte fått en massa stadsfasoner utan minns hur man dödar saker (men inte fåglar!).

Plus, jag saknar faktiskt Stockholm lite grand, mina släktingar och vänner. Men, det kanske inte är så konstigt i och för sig. En flytt är ju en stor grej. Och det blir lite lappsjukt att jobba på distans. Det funkar bra på många sätt, men jag saknar ändå gemenskapen på ett kontor eller arbetsplats. Ska åka in till Malmökontoret nån dag och se hur det känns att blåsa håret och sminka sig.

Nåja, det finns trots allt ljusglimtar. Goda vänner och nya bekantskaper, härliga stränder och fortfarande mycket vackra omgivningar. En fin bonus är att sonen trivs bra i skolan. Han går glad i hågen iväg till bussen varje morgon. Jag får trösta mig med det ett tag. Tills jag kommer ur den här svackan, några möss fastnat i fällan eller jag minns att påminna mig själv om hur bra jag har det. För jag har ju det. Faktiskt.

/C-:

Man kan dricka vin i kvällssolen. Det är kul!

Så här fina kvällar har man som scout (sonen). Det är kul!

Sol, regn, kartonger, spindlar, gödsellukt, flugor, bönder, solnedgångar, loppisar, ljud, inga ljud, skolstart, möbler, grejer, jobb, vänner, släkt. Ja, ungefär så kan jag sammanfatta mina senaste tre veckor. En slags livets cocktail som liksom berusar och berikar mitt liv. Men, samtidigt kan man ju bli lite bakis om man dricker för mycket… Egentligen vill jag inte sätta sordin på det här blogginlägget för 90% av allt är toppen. Men, som den människa jag är så finns det alltid en liten gnutta oro. Kommer vi att trivas? Kommer mössen äta upp mina sommarkläder ute i förrårdet? Hur blir vintern? Men en sak i taget…

Första veckan var helt underbart. Det var som julafton. Vi gick bara omkring och såg allt vackert. Och nästan allt är vackert. Österlen på det stora hela, vår gård och omgivningarna. Skördetröskor, halmfärgade fält, kossor, grödor, äpplen, stenar, sand och hav. Jag har verkligen hittat rätt. Jag och Fripp hittar nya idéer varje dag. Hur, var och när vi ska bygga ut, om eller inte alls. Vi ville inte ta in en enda gammal pryl till, allt skulle vara orört och vitt. Vi var helt omtumlade och sov som små grisar i vår nyinhandlade loppissängstomme.

Andra veckan började vi jobba så smått. Det gick det också. Vi har ingen fiber så Fripp ha dragit sladdar lite här och där. Vi har faktiskt tvingats inse att vi ska bo här. Det går inte att ha allt orört och vitt. Vi är en familj med skor, tvätt, hunger, hundar och möbler. Men, vi tar det lite varsamt och flyttar in lite efter hand. Vi har ju en loge på säkert minst 60 kvm. Där står det kartonger som väntar på att ”behandlas”. Jag har redan samlat på mig 7-8 kartonger loppisprylar och lika mycket emballage och skrot. Min äldsta dotter är här på besök just nu (härligt – som jag längtat) och hon sade att hon kände sig hemma redan första dygnet. Alla våra käraste saker har ju fått flytta in. Vi har skapat ett nytt hem.

Nu handlar det om att skapa och hitta en välfungerande vardag. Vilka butiker är bäst, hur trivs Nisse i nya skolan, ska vi ha en ko eller inte? Eller vänta, var det höns? Ser inte den där elledningen lite märklig ut? Har tre-kilos spindeln i badrummet verkligen fllyttat ut, eller ska vi gillra en fälla? När kommer Anticimex med musfällorna? Ska vi välja Capio i Gärsnäs som vårdcentral? Finns det en gynekolog i Simrishamn? Den där glidaren i duschen är paj. Finns det ingen butik i Simrishamn som säljer såna? Var ÄR brödrosten? Låda 1A eller 5B? Men, slängde du den? Den skulle jag ju ha i snickarboan!

Och så behöver jag förklara för alla som jag träffar att jag är släkt men den som är den som bor här och jag har bott i Simrishamn, och min pappa, men min man är skåning, och hel och halv och syskon och systrar, och nya charmiga kusiner och lite annat löst folk som bor här i byn.

Ja, ni hajjar. Vi har att göra. Men det är ändå ett smått angenämnt problem.

När jag skriver det här blogginlägget råder en pandemi. Vem trodde det förra året när man planerade sin stundande semester? Och när vi sorterade alla napp vi fick, om husbyten. Faktum är att vi nästan tackade ja till ett byte i Bretagne, men avstod i sista minuten. Det var i mars 2020. Och i maj bestämde vi oss för att flytta till Skåne.

Men, en dröm som levt längre än så, är att flytta ut på landet. Redan innan sonen, som idag är 13, föddes drömde vi om att flytta till Skåne. Och ännu tidigare kollade vi på hus och gårdar kring Mälaren. I höstas pratade jag om att flytta till Skåne på jobbet, och tänkte att ”nu måste det ju bara bli av”, jag kan ju inte bara snacka. Och projektet ”det ultimata husbytet” var satt i rullning.

Nu är det ju inte helt taget ur luften, det här med Skåne. Maken, Fripp, är ju därifrån och jag själv har bott i Simrishamn några år under gymnasietiden. Pappa och jag bodde där på tu man hand några år. En lycklig tid. Och både jag och Fripp har släkt och vänner i allt ifrån Malmö via Söderslätt bort till Simrishamn. Och, det råkar sig faktiskt så att jag har en syster med familj i Östra Tommarp, dit vi nu ska flytta.

Hur gick det till då? Jo, vi kallade hem en mäklare ”bara för skojs skull” som värderade huset i Trångsund. Under rådande pandemi. Men vi tänkte, ”nu eller aldrig”. Samtidigt tipsade en vän till oss om hus på löpande band på Österlen. Jag var inte helt såld på idén, utan hade siktet inställt på Helsingborgssidan. Vi tittade på hus där också, for ner över en helg, men det kändes främmande. Österlen däremot kändes ”hemma”.

Vi budade på ett par hus – ”tantens” och ett i Hjulhusa, som jag var väldigt förtjust i. På sätt och vis var det dock bra att vi inte vann de budgivningarna för vi hade inte sålt huset i Trångsund ännu. Det är verkligen höna och ägg det där. Ska man sälja först eller inte? Men, nu var det så att det var ett krav från banken, så det var bara att kicka igång försäljningen. Vilket vi gjorde, och gick i mål.

Men, oj vad processen att lämna villan här har varit jobbig. Vi byggde huset för 20 år sedan. Alla tre barnen är uppvuxna här och varenda planta i trädgården har vi själva grävt ner. Faktum är att jag fick rejäl ånger timmen före vi skulle skriva på försäljningen och tänkte ställa in mötet. Men, drömmen om nåt annat var starkare, och med Fripps stöd kom vi iväg. Jag grät en skvätt hos mäklaren, men när vi träffade de som ska bo i huset, kändes det bättre. De har två små barn och nu kommer huset få vara värd åt ännu en familj. Det känns bra.

Så, med pengar i handen, kunde vi återigen kicka igång knarkandet på Hemnet. Ironiskt nog var det mäklaren som sålde Hjulhusa som tipsade oss om en gård i Tommarp. SMS:et kom när vi var hos mäklaren och skrev på försäljningspapprena. Härligt sammanträffande. Och efter att syrran (jag har två halvsystrar – vi har samma pappa) och hennes mamma var på visningen gav vi oss in i budgivningen. Och vann. Från en fullproppad strand vid Drevviken. Gården var vår! Och den ska så klart heta ”Lindgården”.

Men först, skulle vi så klart åka och titta på den… Och hur det kändes återkommer jag till.

Tills dess, må gott och sluta aldrig drömma!